När inte infektion eller virusprover kunde förklara Ellens plötsliga fall av blodvärde ville doktorn titta på Ellens benmärg. Titta efter elaka celler. Samma doktor i knästrumpor som för två år sedan gav oss beskedet att Ellen hade leukemi. Doktorn som ger känslan av en mormor och som klokt och tålmodigt svarar på alla frågor.
Så Ellen fick sövas. Vi fick vänta. Vänta på svar. Även om det inte är någon mening att tänka det värsta. Eller att tänka alls. Är det som att kroppen försöker hindra ett fall. Ett fritt fall. Åter fall.
Vi fick ett väldigt bra svar. Ellens benmärg innehåller inga elakingar. Tack gode Gud för det. Hon mår fortfarande inte bra. Får antibiotika intravenöst tre gånger om dagen. Har ett obefintligt imunförsvar och vaknar i panik och ber om luft. Det är jobbigt att andas mamma.
Men hon bakade också typ hundra yttepyttesmå kanelbullar idag. Gjorde pizzasallad och åt lite potatisplättar till kvällsmat. Ellen ska bli kock nämligen. Så lite piggare ändå. I morgon är det nya prover. Och strax kommer hemsjukvården för att ge antibiotika.