söndag 28 april 2013

Tack Almer

Vi mår bra.

Har varit på semester i barncancerfondens hus i Varberg. Almers hus, granne med kurorten och med inträde på spabad. Lyxsemester. Moa simmade mestadels runt under vattnet och Ellen provade faktiskt att doppa huvudet. Med bubblande syrgasslang. Det gick. Anna lurades ner i bassängen med isbitar i. Jag och Jacob fick en kväll tillsammans i varmt saltbad, bubbel och bastu. Lilly och morfar fiskade krabbor. På Jacobs födelsedag åt vi lunchbuffé på kurortens restaurang med mormor, morfar och farmor. På vägen hem bjöds det på härlig brunch hos Ersborgs i Veddige.

En semester med mycket god mat och med mycket varma bad. En semester på riktigt. Där alla kunde vara med och må bara gott. Tack.

tisdag 2 april 2013

Bruten

Ellen ramlade på långfredagen. Inte så farligt men lite på sne och med ett stort blåmärke på knät. En vridning på andra benet. Och en ovilja att gå med haltande gång på lördagen. Och plötsligt blir vi sura och irriterade. Gnabbandes på barnen om sådant som någon kan hjälpa. För vi blir rädda och oron gör oss arga.

Fast att ingen kan hjälpa om nu benet skulle gått av. Och det är inte det eventuella gipset i sig. Eller den i såna fall missade simningen. Det är inte det onda, det kliiga eller den förlorade träningen nu när hon nästan går helt själv.

Det är. Det sköra skelettet som skräms. Och den skelettstärkande medicinen. Som vi helst av allt, allra helst vill undvika till ett inte hur stort pris som helst. Men den känns inte nyttig. Och väldigt obeprövad på barn. Och framförallt. Den går aldrig ur kroppen. Så en biverkning går inte särskilt bra att häva. Jag rekommenderar er inte att läsa om dom. Biverkningarna.

Benet kan inte vara av. Idag går hon någotsånär igen. Och jag funderar på. Hur länge vi vågar. En kotkompression i ryggen är inte att leka med. Och hoppas innerligt att nästa DEXA som mäter bentätheten visar ett tätare ben. Och att den brutna mamman lagar oron, för det som inte är, ett steg längre bort.

måndag 1 april 2013

Herr Kanin

Herr Kanin är Ellens enda mjukisdjur. Ett enda som platsar in. Han är full med kryss över hela kroppen. På alla ställen där han opererats. För den kaninen har opererats. Och intuberats. Och medicinerats. Och kastrerats (ja, med inspiration från katten som snart ska till djurdoktorn för ett sådant ingrepp). Ett oräkneligt antal gånger.

Herr Kanin har Ellen fått ifrån syster Anki. Eller sår-Anki som hon också kallas. Ingen kan plåster och sår som Anki. Hon lever sitt yrke. Och hon gör det förbaskat bra. Det ledsamma blir fina minnen med klubbor, lekar och den käraste av mjukisdjur. Ett mjukisdjur som själv får utstå. Som behandlas och opereras. Som blir frisk. Igen och igen och igen.

Ett mjukisdjur med den viktigaste av uppgifter.
Att läka såren på insidan.
Tack Herr Kanin.