Bruten

Ellen ramlade på långfredagen. Inte så farligt men lite på sne och med ett stort blåmärke på knät. En vridning på andra benet. Och en ovilja att gå med haltande gång på lördagen. Och plötsligt blir vi sura och irriterade. Gnabbandes på barnen om sådant som någon kan hjälpa. För vi blir rädda och oron gör oss arga.

Fast att ingen kan hjälpa om nu benet skulle gått av. Och det är inte det eventuella gipset i sig. Eller den i såna fall missade simningen. Det är inte det onda, det kliiga eller den förlorade träningen nu när hon nästan går helt själv.

Det är. Det sköra skelettet som skräms. Och den skelettstärkande medicinen. Som vi helst av allt, allra helst vill undvika till ett inte hur stort pris som helst. Men den känns inte nyttig. Och väldigt obeprövad på barn. Och framförallt. Den går aldrig ur kroppen. Så en biverkning går inte särskilt bra att häva. Jag rekommenderar er inte att läsa om dom. Biverkningarna.

Benet kan inte vara av. Idag går hon någotsånär igen. Och jag funderar på. Hur länge vi vågar. En kotkompression i ryggen är inte att leka med. Och hoppas innerligt att nästa DEXA som mäter bentätheten visar ett tätare ben. Och att den brutna mamman lagar oron, för det som inte är, ett steg längre bort.