För sex år sen satt vi på neonatal.
Med två små.
Helt nya i världen.
Och vi. Mamma och pappa.
För alltid.
Bland dom.
Som så fantastiskt räddat våra barn.
Dom som hjälpte oss.
Och som skiljde oss åt.
Jag sitter en stund hos vår Åsbohöna idag.
Hon har sju kycklingar.
Jag fann dem för en vecka sen på gårdsplanen.
Utspridda.
Det var bara tur att jag kom före hunden och katten.
En hårsmån.
En var tyst och kall.
Jag samlar in, små liv.
Den kalla kvicknar till under mammans varma vinge.
Jag matar och ger vatten flera gånger om dagen för allt fryser till is i pyttesmå fat.
Jag skyddar för hund och katt och räv.
När jag vill titta så alla mår bra blir hönan helt galen.
Hackar och kacklar och hackar och kacklar.
Hackar den hand som föder henne.
Jag är stum av beundran.
Den hönan är klokare än jag.
Jag önskar att jag hade hackat och kacklat ännu mer.
Tills jag fått som jag ville.
Sova med mina barn även de där första nätterna.
Men jag var ödmjukt tacksam.
Gentemot den vårdinrättning som räddat till liv.
Och fann mig i regler.
Regler som var emot hela min natur.
Jag möter samma regler ett par år senare.
Och slår långsamt bakut.
Men idag är idag.
Idag är födelsedag.
Och jag är oändligt tacksam.
Att få fira den med båda mina underverk.
Mina fantastiska sexåringar.
Jag är så stolt över er.
Och det är en ära att få gratulera på födelsedagen.
Optimera din smådelstvätt
5 månader sedan