Februari 2012

Alltså, gastroskopin visade inget konstigt. Ellens magsäck såg helt ut som den skulle. Magontet borde inte komma därifrån. När Ellen ändå skulle sövas passade superdoktorn Bill på att pussla ihop så att också Ellens hål i halsen som hon har efter trachen kunde sys igen. Fantastiskt. Tyvärr var det inte bara att sy igen ett hål i halsen. Det gick liksom läck. Så fort Ellen vaknade började hon gråta och luft trycktes ut från luftstrupen och in under hennes hud. Ganska fort fylldes bröstet och halsen och ena sidan av ansiktet. Subcutant emfysem. Så heter det.

Fantastiskt ändå att Ellen klarade sig utan IVA. Det räckte med vanligt uppvak efter operation och sedan direkt ner till vanliga avdelningen.

Svullnaden gick inte ner men höll sig ändå någotsånär så efter två dygn fick vi komma hem. I ett par timmar. För redan samma natt vaknade Ellen av en våldsam hostattack och plötsligt kunde hon inte se på något av ögonen och hela bröstet hade blåst upp sig till en stor kudde. Huden på huvudet och ryggen knastrade när man rörde den. Akut fick läkarna ta bort stygnen i halsen. Efter detta fick vi en kort vända till Pettsonrummet på IVA.

I stället för ett läkt litet hål i halsen har hon nu ett ganska stort illa sår rakt in i luftstrupen. Det som ändå blev bra av det hela, som ju i övrigt snurrade tillbaka till noll, var att vi ändå förmodligen fick fatt i anledningen till magontet. På grund att såret i halsen ville Ellen inte ha V-papen på natten och så i ett nafs försvann magontet. Andningsmaskinen som hon älskar har helt enkelt fyllt hennes mage med luft och gett magknip. Vilket inte är hela sanningen ändå eftersom de riktiga magsmärtorna hon hade i september började innan vi fick maskinen att funka. Då var det ju den som hjälpte henne förbi det magonda. Läkarna misstänker fortfarande gallstenen som upptäcktes då. Kanske var den delvis orsaken då. Men inte nu.

Ellen behöver maskinen för att hjälpa andningen och låta muskelaturen slappna av. Utan den har såret i halsen ändå en möjlighet att läka. Så vi håller undan den ett tag om det går och hoppas att hålet kan gå igen av sig själv. Så som det igentligen borde göra.

Med en hals utan hål kan Ellen börja träna i bassäng. Det kommer bli underbart bra. Nu för tiden kan Ellen sätta sig upp från liggande läge på sidan. Sparka med benen nästan rätt upp. Snurra runt, runt när hon ligger. Hasa sig ner från soffan och stötta upp med benen mot golvet. Stå med händerna mot bordet med bara ett stöd mot rumpan. Hon kan krypa men det är fortfarande en bit kvar innan det sker obehindrat. Lyfta upp fjärrkontrollen med fötterna och föra upp den till händerna när hon ligger i soffan. Jag kan bära henne på höften igen. Gunga på däckgunga utan stöd bakom och nästan få fart själv, iallefall försöka.

Utan trachen slipper vi en hel massa säkerhetssaker. Vi har fortfarande assistenter på natten och de timmar som Jacob är på jobbet. Sen i november har han jobbat nästan fyra dagar i veckan. Det mesta går väldigt bra. När Ellen har det jobbigt har hela familjen det lite kämpigare. Tider på sjukhus tar vår kraft och kräver sin återhämtning. Jag har svårt att förstå hur det kunde gå. Att bo så. I tio månader. Enligt lag behövs assistenterna inte på sjukhuset heller. Vilket gör att de timmar som kunde gett någon form av sömn rättvist får delas oss emellan.

Lilly växer mycket och börjar prata så smått. Moa pysslar med pärlor, blommor och djuren. Ellen lagar mat i massor. Helst med kockmössa. Alla tre älskar att dansa i stora köket med musiken på högsta volym. Fort runt, runt bordet med vagnar, rullstol, dockor, ugglor och sniglar. Till tonerna av 'var ligger landet där man böjer bananerna'. Fantastiskt trallvänligt. Och medryckande.

Vi väntar och längtar på våra blivande grannar. Mina bästa systrar och deras familjer som ska bygga sina hus på var sin sida om vårt, bara en lagom bit bort. En grävmaskin och en motorsåg vittnar om att någonting stort är i görningen.

Så har vi sått tomatfrön och purjolöksfrön och börjat vänta på vår.
Vår 2012. Vår vår 2012. Allas vår vår 2012.

Den kommer bli fin.