Midsommarafton 2011

För nästan exakt ett år sedan var vi så fantastiskt lyckliga i vårt nybyggda hus. Hela familjen plockade sten i den leriga trädgården, Ellen och Moa lekte ta fatt, Jacob körde traktor och jag gick med växande mage. Det var i juni 2010.

Så gjorde livet en kullerbytta och liksom slog oss i bakhuvudet. Väldigt, väldigt, väldigt hårt.

Ellen hade ont i benet sen en månad tillbaka och vi sökte flera gånger för att reda ut vad som var fel. Så blev vi alla förkylda och Ellen fick hög feber. På måndag åkte vi till akuten, på tisdag fick hon diagnosen leukemi, på onsdag opererades en slang in i hennes bröst för medicineringen och hon lades i respirator. Infektionerna avlöste varandra och hon blev sämre och sämre. Efter två månader sa läkarna att de inte kunde gör mer för henne. Efter sex månader kunde hon trots allt klara sig utan respiratorn, det var strax innan jul.

Efter elva månader skrevs Ellen ut från sjukhuset. Nu har hon en trach, ett plaströr i halsen för att hjälpa hennes andning eftersom lungorna fortfarande är skadade och hon behöver syrgas. Tiden med intensivvård har gjort att hennes nervsystem kollapsat och hon har svårt att röra sig men hon blir starkare för varje dag och förhoppningsvis kommer de flesta funktioner sakta tillbaka.

Nu bor vi hemma och gräsmattan är grön och har liksom resten av världen fortsatt sitt liv. På sjukhuset levde vi med mardrömshalvåret på barn-IVA så nära och allt är utan tvekan bättre än det. Hemma är perspektivet hur det var för ett år sedan, Ellens byxor, som var så fulla av spring känns så väldigt stilla. Jag försöker intensivt bara finnas i nuet. Vi är tillsammans hela familjen. Det är viktigast och allt vi vet. Vi åker på utflykter och till djurparker. Vi skrattar och leker mycket. Vi är både lyckligare och sorgsnare.

Jag saknar er. Vad har hänt er under det här året? Hur mår Du?

Många har skickat sms, paket, matlådor, leksaker, böcker, kort, ihopsamlade pengar till oss och barncancerfonden. tacktacktacktacktack. Det finns inte ord. Alla tankar är så betydelsefulla. Även om jag oftast varit totalt onåbar. Tack.

Mid-Åke är med er.
Glad midsommarnatt!
Kram Frida