onsdag 17 augusti 2011

För ett år sedan.

Den 17 augusti för ett år sedan. Det var en tisdag. Vi hade varit hemma en timme på söndagen, första gången sen den 21 juni då vi åkte in till sjukhuset. Lilly sov i bärsjalen på magen, hennes första stund hemma. Moa sprang runt, runt. Hon ryckte fram käpphästarna, klappade Ellens häst och frågade om vi skulle ta med den till Ellen. Nappflaskan som febrig Ellen druckit ur natten innan vi åkte till sjukhuset stod kvar vid sängkanten. Jag grät tyst. Mamma sa att jag måste tänka att vi är hemma snart, allihop tillsammans.

Men det skulle dröja länge, över ett halvår.

Så på tisdagen den 17 augusti 2010 var det möte med överläkaren som var tillbaka från semestern, han och överste onkologdoktorn satte oss i ett litet, litet rum. Dom såg bekymrade ut. Dom hade inget bra att säga. Dom pratade om centrala nervsystemet som inte verkade fungera som det skulle. Dom pratade om röntgenbilder på lungorna som bara blivit sämre och sämre. Dom pratade om att de gjort vad det kunnat och att inget mer fanns att sätta in. Dom pratade om en mycket, mycket trött flicka i en mycket, mycket sjuk kropp. Dom pratade om vår Ellen.

I förvirring och förtvivlan vet jag att jag tänkte på den här dagen om ett år. Jag insåg då att tidsperspektivet i vår outhärdliga tillvaro inte handlade om dagar eller veckor, inte ens månader.

Nu är det den 17 augusti 2011 och vi är hemma, alla tillsammans. Både lyckligare och sorgsnare. Både starkare och skörare. Med erfarenheter som jag inte önskar någon och insikter som jag inte vill vara utan.

Inga kommentarer: