En efterlängtad röst

Så kom den dagen som vi väntat på så länge. I nästan ett års tid har Ellen haft en trach, ett plaströr i halsen för att underlätta andningen. Nu är den borta. Den lämnade litet hål i Ellens hals och stora hål i våra hjärtan.

Jag vet inte om det var sjukhuset, vaknätter och en stor trötthet eller det faktum att syrgasmaskinen lik förbannat står och brummar dygnet runt som gjorde att känslan av glädje som borde följa kom av sig.

Så har en vecka gått och vi har vågat fira med Emeni och Henkes fläderchampange. Näsgrimma är definitivt ett bättre alternativ än trach och Ellens röst börjar sakta komma tillbaka. En röst med många ord, tankar och sånger. En fin röst som vi saknat i över ett år.

Så kanske inte känslan av eufori men väl av tillförsikt.