fredag 4 januari 2013

En evighet

På IVA var vi. Varje dag. I ett halvår. Exakt 175 dagar. Och nätter. Så länge blev vi på IVA, andra halvan av 2010.

Människor kom och gick. Sköterskor och doktorer. Andra föräldrar och barn. Våra föräldrar och syskon. Kuratorer och specialister. Men vi blev kvar.

Alla gav de så mycket omtanke. Men när de gick var vi kvar. När de kom tillbaka var vi kvar.

Någon gång tog vi oss ut. I verkligheten. Men det var inte längre vår verklighet. Vi var kvar i rum nr 6. Vi stred för att få vara med vårt barn dygnets alla timmar.

I början pratade jag med andra föräldrar men de flesta försvann redan nästa dag. Efter en tid blev det dessutom så svårt att förklara varför vi var där. Så många komplikationer. Och så många dystra besked.

I höstas var det jag som lämnade min vän och hennes barn på IVA. Och jag kunde ana lite, lite av känslan att vara den som lämnar. Av att vänta på sms. Av svalda tårar i bilen hem. Av att lämna någon man tycker om i en mycket svår situation.

Det har verkligen inte varit lätt för er heller.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Men vi var kvar å vi fann varandra där å då!
Nu har vi setts utanför sjukhuset å det min vän, är fantastiskt!
Längtar tills vi ses igen. Kram till alla er.

Therese sa...

Glömde mitt namn...
Therese :-)

Frida sa...

Just det! Och därför är ni alldeles särskilt speciella <3 Tänkte faktiskt tillägna Stålis ett eget inlägg längre fram. När orden faller på plats. Kram!