Höst 2010 och på väg till lägenheten med trött Moa i handen. På väg från Ellen och Jacob och IVA. Så skört och tungt. Det är nästan minusgrader och mörkt.
Moa är ledsen och gnäller för att något är fel. Kanske tomtehästen är vilse eller så har hon fått på fel mössa. Kanske mamma inte vill bära. Jag minns inte exakt, bara att hennes problem känns enkelt och ganska onödigt.
Förklarar sakligt att det just nu inte finns något att göra och att hon själv kan välja hur hon vill förhålla sig, antingen gnäller hon och har ganska tråkigt under tiden eller så väljer hon att hitta något att skratta åt och har roligt istället.
Hon, endast Moa kan välja om hon vill gnälla eller skratta.
Så enkelt och så svårt. För samma sak gäller ju mig men själv anser jag att min situation är så mycket svårare att förhålla sig till. Där går jag med mina egna tunga steg.
Då det känns som livet händer med oss kan jag ändå alltid välja hur jag vill förhålla mig till det som händer. På det är det igentligen ingen skillnad om jag har fått på fel mössa eller om jag har ett svårt sjukt barn.
Så enkelt och så oerhört svårt. Jag gör mitt bästa.
Din Kompletta Guide till Svetsning i Karlskrona
5 månader sedan
Inlägg
1 kommentar:
Åh vännen, önskar så att du inte behövde förhålla dig alls till att ha ett sjukt barn. Men som du sa en gång till mig: vem vet vad livet har i beredskap. Och det är så sant, vem vet... Man lär sig varje dag hur tacksam man måste vara över det man har. Tänker på er. Kram, Maria
Skicka en kommentar