Förlåt, dumt sagt.

På väg från sjukhuset vill Moa absolut inte släppa plattdatorn. Hon får bära den till bilen men efter att Moa gåendes har tittat på plattdatorn och traskat rätt in i väggen lägger jag helt enkelt undan den. Moa skriker och gråter, lite trött och irriterad frågar jag om hon hellre vill sitta kvar utanför sjukhuset och titta på plattdatorn än åka med oss hem. Då börjar Ellen gråta och skrika.

"Jag vill ha Min Moa! Jag vill ha Min Moa! säg förlåt mamma, säg förlåt till Moa"

Så har det varit sen dom var bebisar. Blir jag arg på Moa blir Ellen ofta ledsen. Blir jag arg på Ellen tycker Ellen allt som oftast att det mer är mitt problem. Och det är det ju. Arga människor är faktiskt att föredra i ett annat rum.