fredag 13 april 2012

En natt på sjukhus

för Lilly.

Efter två feberfria dagar fick Lilly plötsligt 40 graders feber. Knall fall. Alldeles tagen, med lätta lätta andetag och dålig pox blev det syrgas och många timmar på akuten. Jag var nog en ganska bessvärligt bestämd mamma för doktorn. Jag visste vad jag ville att dom skulle göra och titta efter.

Sköterskorna sa att poxen måste visa fel. Främst tror jag att dom ville lugna mig. Det är inte så farligt, bara lite fel på tekniken. Inte kunde dom veta att jag varje dag reglerar Ellens syrgas upp och ner beroende på just den tekniken. Jag sa inget om det, jag följde Lillys andetag istället.

Å vad jag önskade att sköterskorna hade rätt, att alla låga värden berodde på just tekniken.

Så sent på natten blev vi inlagda med en liten lunginflammation. På samma avdelning och i samma rum som vi var med Ellen veckan innan hon blev riktigt sjuk och fick diagnosen leukemi. Det var där i soffan som en doktor då sa att hon hade uteslutit allvarligare sjukdomar i Ellens blod som t.ex. leukemi. Fast att sen visade det sig att hon hade blandat ihop blodproverna med proverna från ett annat barn.

När jag och Lilly väl fått en säng funderade jag till morgonens fågelkvitter på varför vi hamnat just där, i det rummet. Det som framkallde så många känslor och svåra frågor.

Så såg jag en bit av mig själv. I soffan. Den satt fast.

På morgonen var Lilly mycket bättre. Hon åt frukost och lekte och behövde ingen syrgas eller ens febernedsättande. Så vi åkte hem. Biten av mig själv i soffan frågade om den fick följa med.

Det fick den.

Inga kommentarer: