Åke Båt

Det är sommar och jag kan längta efter en båttur med Åke Båt. Styrvajern är sönder. Men kanske, kanske kan vi ändå komma ut en tur den här sommaren. Även om det blir i en annan båt. Kanske, kanske.

Jag längtar mig inte sönder efter solstänkta klippor och lata dagar ute på havet. Jag saknar de tidiga morgonarna, de riktigt tidiga. Den sommaren vi körde till Strömstad och tillbaka, då körde vi genom spegelblanka vatten timmarna innan andra vaknat, bara fiskebåtarna rörde sig förbi. Det var magiska stunder.

Eller de första somrarna tillsammans, när vi tillbringade varje ledig tid ute på någon ö som vi inte ville lämna på söndagen. Istället tog vi oss i land tidigt på måndag för att komma till jobbet. Trötta men privilegierade.

En natt dök jag i en ofantlig mängd mareld. Den känslan går nästan inte att beskriva. Händerna framför mig lystes upp i en kaskad av ljusprickar. En skimrande fantastisk känsla blandad med rädslan att dyka rakt in i en brännmanet. Havet var alldeles svart och stilla. Jag var helt uppe i stunden lycklig.

Dessa två är således mina stora förälskelser, Jacob och Åke. Tillsammans har dom gett mig så många fina minnen.