Hon hade fått snurrmedicin inför första bytet av trachen.
Jag läste om babar som skidar efter tomten och möter tomtenissar i skogen som kastar snöboll på hunden. Just vid den bilden började Ellen skratta. Handlöst och helt tokigt.
Jag ville inte släppa stunden. Rummet var fullt av läkare och personal och alla väntade på att köra igång. Jag läste samma sida om och om igen. Och Ellen skrattade. Så härligt, underbart, befriande. Och bevisande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar