När doktorn sagt att inget mer fanns att göra

Vi gick ut i trapphuset. Chockade stod vi på en avsats och höll om varandra. Släppte taget och gick av och an. Lutade huvudet mot väggen. Tittade på varandra. Jag såg samma förtvivlan i hans ögon och frågade mig hur vi skulle orka en timme till, ett liv, till. Det gick inte att gå ett enda steg längre bort ifrån rum nummer 6 på barn-IVA. Tillbaka vid Ellen la jag mig i hennes säng och jag tror att jag låg där väldigt länge. Kanske dagar. Men tiden hade redan slutat existera.

När jag vaknade fast jag helst inte ville vakna och ser alla människor runt sängen där jag och Ellen ligger, hela min familj, så bet jag fast vid tanken att alla här kommer någon gång få mig att skratta igen. Och just där och då kunde jag svära på att samma tanke for genom Ellen. Alla här kommer att få mig att skratta igen.

Och hade det inte varit så förfärligt just då hade jag skrattade åt David, som var den som något kontraproduktivt väckt mig med sin vaggsång. Om jag inte föll handlöst varje gång jag blundade hade jag skrattat åt det lilla knytet Lilly som låg halvt på sne över min mage och höll på att kana ur sängen i jakten efter mitt bröst. Hade jag orkat hade jag skrattat åt min pappa som tvättade sitt ansikte och hår med handsprit eftersom någon nyst i samma hiss som han.

Moas skratt är och har alltid varit ljust och fantastiskt smittsamt. Ellen har lagt till med ett väldigt roligt skratt, som en gamla gummas, lite knarrigt he, he, he. Själva skrattet får oss att skratta för att det är så roligt.

Så nu skrattar vi igen.

Jag är så tacksam.