tisdag 22 maj 2012

Alla är bra på nåt

Provtagning idag, ur samma pvk som sattes i Ellens armveck för snart två veckor sedan. De brukar inte hålla mer än ett par dagar och framförallt brukar det bara gå att ta prover något dygn ifrån dem.

Det finns en stjärna på barnfysiologen som på ett fantastiskt sätt hjälpte till att få infarten i armvecket hos ledsen Ellen på plats. Och så satte hon den så bra så den höll i nästan två veckor. Förresten hade den kanske klarat två veckor till.

Skönt ändå att den är borta och att meronemet, den intravenösa antibiotikan är färdig. Ellen hostar och behöver fortfarande mer syrgas men blir piggare och piggare. Börjar leka igen och sitter med vid middagsbordet.

Fortfarande kortison så maten är väldigt central i hennes tänkande, eller rättare sagt, mat ÄR typ hennes tänkande just nu. Och Bolibompa 'snabbmat' hennes bästa program. Därav den inköpta auberginen idag hos frukthandlaren. För Ellen hade sett sån på bolibompa. Stekt äggplanta ska det vara.

I natt var alltså sista dosen intravenös antibiotika. Klockan tolv. Jag är uppe varje gång och snurrar av bandaget och håller Ellen i handen ifall hon vaknar till. I natt snurrade jag av bandaget och la mig bredvid henne för hon sov så gott. Och jag med. På ungefär en minut. För det tar inte så mycket längre tid att ge medicinen. När jag vaknade var hemsjukvården borta. Och jag lite förvirrad. Jag måste vara världsbäst på att sova. Eller bara väldigt trött.

Jag minns särskilt en natt på IVA när läkarna sprang runt Ellens säng och febern steg och koldioxiden i Ellens blod steg. En av alla gånger som hon var så väldigt dålig och läkarna märkbart oroade. Jag tror inte att Jacob sov på flera dygn då, men jag kunde inte hålla mig vaken. Jag liksom var tvungen att lägga mig ner. Helst på golvet men det tror jag inte passade sig. Inte för att jag brydde mig om det men där fanns också en fotölj och jag rullade ihop mig i den som en katt och somnade knall fall. Under lysrörslampor, pipande apparater, springande träskor och smällande dörrar.
Bort, bort, bort. Bara bort för en stund.

Vad vore jag utan min förmåga att sova?

1 kommentar:

Linda (din nästan granne) sa...

Du skriver så fint att jag aldrig vill sluta läsa.