Inte bara en puss

Moa blev överlycklig, Hjalmar kom hem till oss igen igår eftermiddag efter att de hängt ihop ganska intensivt de senaste dagarna. Hon sprang efter honom in i köket och slängde sig runt halsen på honom. Så hejdar hon sig:

"Mamma, får jag pussa Hjalmar eller tror du att han är förkyld?"

Det är en mycket adekvat fråga med tanke på vad den senaste förkylningen ställt till det för Ellen. Väldigt trött och väldigt ont, i flera veckor nu. Massa kortison och ett obefintligt immunförsvar. Varje andetag är en kamp. Moa vet vad en förkylning innebär. Men det är framförallt vår rädsla hon speglar i den frågan. Vad är då klokt och vad är bara dumt?

Så tänker jag, denna sena kvällstimma, att mina beslut som grundas i rädsla måste vara de dumma. Och beslut grundade i medkänsla de kloka. Hur kan det vara så jädra svårt? Rädslan är begränsande och medkänsla kontruktiv. Och framförallt, medkänsla inkluderar oss alla.

Klart att du ska pussa Hjalmar är det adekvat medkännande svaret vår kloka goa Moa får. Och Hjalmar får en tillgiven "vad jag är glad att se dig" puss.