Många mil har vi vandrat tillsammans

Jag var sju år och gick i första klass. Vi skulle ha klassfest så popcorn, saft och serpentiner skulle inhandlas. Maria, flickan i klassen som redan kunde läsa fick uppdraget att gå till affären och välja en klasskamrat att ta med. Hon valde mig. Det blev början på en lång vänskap.

På vägen hem hittade vi en blå fårskinnsbit som städerskorna tappat. Vi döpte den till Lurvas. Varorna glömde vi såklart i affären. Fnissande gick vi tillbaka för att hämta dem med vår blåa nyfunna första gemensamma hemlis.

Lurvas fick en fru. En röd fårskinnsbit som hette Lurvelina. Och två kompisar, Sälis och Bullen. Dom fick vara med när vi kardade ull och lekte gammaldags i ladan. Dom fick lyssna på våra långa samtal under hundramilspromenaderna runt, runt, runt skolgården. Jag tror dock inte att vi hade med dem den gången vi gjorde instruktionsvideo. På tyska. För då gick vi i högstadiet.

Igår kom Maria och hennes sambo med ett helt lass lasange. Marias lasange är något alldeles särskilt och Ellen har längtat, tjatat och smsat Maria eftersom den förra leveransen alldeles tagit slut. Och ingen annan har lyckats åstadkomma något liknande.

Till hösten flyttar Maria närmre, alldeles i krokarna. Om man jämför så blir vi nästan grannar. Det känns härligt! Kanske leker vi inte gammeldags längre men jag hoppas på många fler samtal och många fler mil. Med min fina vän.