Med siktet inställt

Igår släppte Ellen händerna från bordskanten och för första gången på två år så bar hennes ben hela hennes kropp utan hjälp av skenor eller stöttning. Idag gick hon, i sidled, runt hela bordet genom att ta stöd med båda händerna.

Det är stora framsteg och det gick förvånansvärt lätt. Styrkan finns. Kanske fanns idag också en större tilltro. En tro på den egna förmågan och framförallt en tillit på de egna benen.

Vår flicka gick trevande runt bordet idag och jag minns hur hon för första gången, stöttande tog sig runt samma bord för snart fem år sedan. Jag minns de första panikslagna stunderna med tippbräda på IVA, för att träna ett stående i inte riktigt trettio grader. Jag tänker på allt tjat och gnat om träning. Jag tänker på vår envist bestämda uppfattning att ge Ellen den tid hon behöver.

Men fatta, hon gick med stöd idag!

För en vecka sedan lovade Jacob henne ett par lackskor när hon tar sina första steg utan stöd. Precis sådana som hon hade för två och ett halvt år sedan då hon spelade fotboll i leran runt vårt hus. Tänk vilken styrka det finns i svarta lackskor.