Att få sova

Pratade med syster om sömn och små barn. När Ellen och Moa var runt ett och ett halvt och fortfarande inte sov på natten, i vart fall inte samtidigt, försökte vi ganska ihärdigt få dem att sova själva i sina sängar. Det gick sådär, ibland sov dom gott ibland inte, och såhär i efterhand kan jag tänka att det var ett ganska meningslöst påhitt. Just därför att vi egentligen inte ville ha det så. Vi skulle aldrig försöka något sådant på Lilly. För idag minns jag inte alla vakna nätter. Jag minns de misslyckade försöken.

Men då trodde jag också att det fanns en gräns. För vad vi skulle orka. Idag vet jag att den gränsen är långt mycket töjbarare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag menar inte att det ena eller andra är rätt för alla. Jag menar att följa det som känns rätt. Lilly sover mycket lugnare än både Moa och Ellen i samma ålder men en natt, när Lilly inte kunde sova riktigt och hon snurrade över till mig, höll hon också mig vaken i ett par timmar. Det var när Ellen vaknade av sitt magonda vid 5 -tiden varje morgon och jag började inse att vi närmade oss kl 5 och att Ellen med stor sannolikhet skulle vakna ganska snart. Den känslan var så väldigt bekant på något sätt. När jag väl tålmodigt fått den ena att somna så vaknar nästa. Stressen när sömnen börjar räknas i minuter.

Så minns jag känslan och kan ändå förstå. Vi gjorde vårt bästa då. Vi gör vårt bästa idag. För dom vi älskar. För dom som gör att vi orkar. Nästan vad som helst.